... tror jag bestämt. För se här:

Årets skörd. 4 kg goda druvor. W ska få ta med hälften till skolan i morgon för att bjuda. Resten ligger i fruktfatet. Normalt brukar vi inte få så mycket. Eller rättare sagt - så mycket blå druvor. För de hinner aldrig bli blå innan frosten kommer. Så - TACK vädergudarna för den ovanligt varma hösten!

Här är en bild på vår (före detta) grind åxå:

Nu ska jag trycka i mig ett kvällsmål och sen lägga mig. Jag är trött som attans.

Vi hörs i morgon igen. Tills dess - sov gott och dröm sött!!     

... gråter man innan kvällen. Så brukar min (skrockfulla) mamma säga.

Men där vet jag att hon har fel, för jag sjunger jämt. Verkligen jämt. Och mycket sällan gråter jag. 

Flera gånger i veckan får jag höra "Men sitter du här och sjunger". Jag tänker ju inte på att det hörs. Tycker ju själv att jag nynnar tyst för mig själv. Men det är som att jag blir uppslukad och glömmer av mig lite. Fast det kan jag väl bjuda på.

Men - nu var det inte det detta skulle handla om... utan om vad som händer när man asgarvar på morgonen. Gråter man av det med? Eller kommer man få skratta mer? Känns väldigt viktigt att veta, så jag kan ställa in mig mentalt på hur kvällen blir. För i morse skrattade vi alla 3 därhemma. Gott. Mycket. Och länge. Varför?

Jo, när jag skulle gå ut genom grinden och stänga den bakom mig fick jag den i handen. Ja, på riktigt. Den lossnade. Och innanför dörren ser jag hur H & W brister ut i asgarv. Min ansiktsmin var visst obetalbar. Jag skrattade jag med. Kändes bara för otroligt.

Jag lade ner grinden lite snyggt och gick, fortfarande skrattande (såg säkert helt galen ut där jag gick) till bilen. När jag kom till jobbet skrev jag till Väsbyhem och felanmälde den. Kändes som att det behövdes.

Vi har sagt till om den flera gånger, för den har varit lös i flera år. Vi har sagt att träet är ruttet och att det är därför det inte går att få fast den ordentligt. Men nädå... den är inte rutten. Så de har bara skruvat i en längre skruv hela tiden. Jo, tjena (som W skulle sagt). Nu ligger den där, rutten, likförbaskat. Undrar om de tar en ännuuuuuu läääääängre skruv den här gången?!

Idag är vårt hus "huset som Gud glömde". I princip alla är på en mässa som företaget håller en gång varje år. Vet inte riktigt vad jag ska roa mig med. Tog faktiskt med mig min receptpärm och tänkte att jag kunde göra i ordning den lite om det blir för lugnt. Och det känns redan nu som att den är pedantiskt fin när jag åker hem.

Men vet ni vad - nu är det lunch. Adjöken!